Idag går mina tankar till dig, du kvinna vid vägkanten i Watamu, fattig och utmärglad med ett litet sovandes barn knutet på ryggen och ett större barn fångad i dina tunna armar.

När våra ögon möttes, i ett enda nu, stannade jag upp framför dig och dina barn, i en tusendels sekund, för att sedan vandra vidare.

När jag idag tänker på just dig vill jag, från djupet av mitt inre, vända mig till dig, du modiga kvinna. Ja, du är så mycket modigare än jag någonsin kommer bli.

Du visar det genom att lämna ut dig själv och dina barn och visar alla som kommer på vägen, din sårbarhet, din fattigdom och att du är i behov av mig.

När jag, och andra i mitt välfärdsland, räknar oss som modiga så handlar det om att man vågar, om man klär sig på ett visst sätt, kanske visar en del av sin kropp eller är någon inför andra. Du har visat mod genom att lämna ut hela din själ, ditt jag, inför mig, en total främling.

Det som så djupt stannat kvar i mig efter vårt möte är, inte bara din bedjande blick, utan när du sträcker fram din hand mot mig ger du mig också ditt leende.

Hur kan du kvinna, som inget har, ge mig ett leende, när jag som har allt väldigt sällan visar min glädje över det?

När jag tittade ner i din tomma hand såg jag alla de fåror som formats av livet, ditt och dina barns liv. Jag kunde se, och i mitt inre känna, att du kämpat en orättvis kamp för att hålla dig över vattenytan och försöka ge dina barn den barndom de, precis som alla andra barn, är värda.

Jag vill hylla dig, du kvinna från Watamu, som en av livets hjältar, som befinner sig bakom galler av fruktan, väntan, längtan men också hopp, som bara en överlevare kan utstråla.

Fast du var tyst såg jag, genom dina ögon, att hela ditt inre skrek. Inte av avundsjuka, inte heller av ilska, utan av ödmjukhet och en längtan efter medmänsklighet. Jag kunde, både då och nu, höra ekot av dina tomma ord. När jag själv känner mig övergiven, utlämnad, ensam och hela jag vill skrika hörs det så långt att det aldrig uppstår något eko.

Jag kan bara konstatera att jag kan känna med dig, kan finnas med dig i tanken, men aldrig, aldrig riktigt känna som du, vara du. Inte ens efter att en enda dag fått möjlighet att gå i dina spår.

Den dagen vi möttes var säkert bara en av många dagar du tillbringat på den platsen. Idag, och kanske i morgon, kommer några som jag att gå samma väg. Även om de inte lägger något i din hand, så står mitt hopp till att de inte bara går förbi utan ser dig och får möta dina ögon.

Tänk att du var den som skulle få mig att förstå att kärleken till ens barn kan göra att man själv överlever trots att alla förhållanden runt omkring egentligen talar för döden.

Jag vill idag ge dig kvinna, det största pris som någon kan ge, nämligen min kärlek till dig.

Tänk att du var den som skulle få mig att förstå att ett ögonblick kan vara för evigt.